Lördagen den 10 april 2010 höll jag ett föredrag om Radio
Nord för en radioklubb i Morokulien, alldeles på den svensk-norska gränsen. Jag
talade förstås om dåtidens socialdemokratiska politiker, men ansträngde mig som
alltid att inte vara alltför raljant och kritiserande. Jag säger ofta att man
måste sätta in saker och ting i sitt sammanhang och inte vara alltför dömande;
det är ju trots allt nästan 50 år sedan Radio Nord väckte sådan upprördhet i
etablissemanget.

Eftersom jag satt på tåget till Arvika missade jag
sändningen av programmet Medierna i
P1, ett program som jag nu hört i efterhand. Jag kan då bara konstatera att jag
ofta är alltför snäll mot socialdemokratin – historieförfalskningen fortsätter
nämligen in i vår tid. I programmet – som är den i särklass bästa genomgången
av radiopolitiken från 1925 och fram till våra dagar som jag hört – säger nämligen
den socialdemokratiske f d kultur- och utbildningsministern Bengt Göransson att
han fullkomligt älskar reklam, det
var alltså inte för reklamens skull som han och hans partibröder var emot Radio
Nord.

”Men jag har varit oerhört mån om att vara motståndare till
Radio Nords sätt att försöka tränga igenom ett reklamförbud i public service. Jag
tror nämligen att när Radio Nord kom så var det inte därför att man ville få möjlighet att skicka reklamradio ut i
etern, utan det startades, tror jag, mycket medvetet för att man skulle tvinga
Sveriges Radio att öppna för reklambudskap. Och det var där motståndet fanns.”

Detta är en total historieförfalskning, med två dolda
undermeningar. Det första är att Radio Nord hade en politisk agenda, nämligen
att på något konstigt sätt kuppa in reklam i Sveriges Radio (man kan fråga sig
hur). Det andra är förstås att Radio Nord hade starka supportrar i näringslivet
som stödde stationen för att på sikt få in reklam även i Sveriges Radio.

Bägge påståendena är lika falska.

Radio Nord var politiskt obundna. Ja, man kan till och med säga
att min pappa Jack var en politisk idiot som inte hade en aning om turerna i
riksdag och kanslihus. Inte heller hade Radio Nord stöd av de stora elefanterna
inom svenskt näringsliv, som tvärtom var noga med att distansera sig ifrån det
som kallades ”piratradio” på Östersjön. De företag som nådde framgångar med
Radio Nord var istället undantagslöst mindre aktörer som radio- och
TV-handlaren Broddman, importörerna av det franska ”okrossbara” glaset Duralex
och den amerikanska bilvaxet Turtle Wax.

Min pappa Jack och hans finansiärer ville bjuda på god
underhållning och tjäna pengar. De gjorde dessutom inte något olagligt, utan
utnyttjade bara en möjligheten att sända radio från internationellt vatten.

De hade inga politiska, eller kanske ska jag säga mediepolitska,
motiv. Inte heller några hemliga uppbackare med dolda avsikter.

Men Bengt Göransson fortsätter historieförfalskningen in i
vår tid.

Jag är nu ännu gladare att jag skrivit boken om detta
äventyr, för att åtminstone ge en så korrekt bild som jag bara kan.

Och jag kommer inte att vara riktigt lika fördragsam mot
socialdemokratin i kommande föredrag.

Lyssna på Medierna i P1 här: sverigesradio.se/webbradio/?type=broadcast&id=2304061